Ett friskt hjärta men nog med strul ändå

Första delen av detta inlägg är tillägnat mitt hjärta, som jag tror att jag nämnde lite lätt i förra inlägget.

Det är många som frågat så därför tar jag det från början (jag har inga medicinska kunskaper så faktan och orden i förklaringen får man ta med en nypa salt):
I och med att man satsar på en konditionsidrott på hög nivå ska man göra EKG på hjärtat med jämna mellanrum för att se att det inte är något fel på det. Mitt EKG har ofta visat nån extra liten fnurr som gjort att jag fått åka in till sjukhus och göra arbets-EKG, ultraljud och så vidare för att få beskedet att det ser bra ut. 

Men förra hösten gjorde jag en vanlig koll som gav lite mer funderingar hos läkarna och jag fick beskedet att det antingen är att jag är ung och vältränad eller att jag har en ärftlig hjärtsjukdom som i princip betyder att hjärtat kan stanna vilken sekund som helst utan några förvarningar. I somras var jag i Skövde några vändor och gjorde magnetkameraundersöking och ytterligare ultraljud på hjärtat, men under vintern ville de göra en till magnetkameraundersöking. Jag fick ändå grönt ljus för att träna på, bara jag inte kände yrsel eller rusningar i hjärtat.

Jag har inte påverkats så mycket av alla dessa besked och undersökningar utan har tyckt att det har känts bra att de har koll på mig, och jag har tänkt att om de upptäcker sjukdomen får jag väl helt enkelt operera in den där pacemakern och jag får hitta nån annan sysselsättning än idrott. 

Men under ett träningspass på Playitas i vintras rann det helt plötsligt över. Jag hade inga fysiska symptom men blev plötsligt så rädd att jag inte kunde andas och var tvungen att stanna. Jag vågade därefter inte träna själv (ifall jag skulle falla ihop och ingen skulle kunna hjälpa mig), jag tänkte hur det skulle gå om jag försvann och en massa andra otäcka tankar. Det gick inte heller att låta bli att tänka tillbaka på alla tragiska hjärtdödsfall som hänt bland orienterare för ett tag sedan. Detta gjorde att jag inte ville träna högintensivt förrän jag hade fått svaret från magnetkameran. 

När jag kom hem ringde jag läkaren och fick till min lättnad höra att bilderna såg bra ut! Jag hade ett förstorat hjärta vilket var det läkarna hade reagerat på först, men vad jag förstod så var anledningen till det att jag tränat mycket och förmodligen av genetiska anledningar, men det viktigaste: förstoringen berodde inte på någon hjärtsjukdom.
Jag är otroligt tacksam över svaret och att vi har en sån sjukvård och koll på elitidrottare som vi har i Sverige. Bilderna tydde på att jag eventuellt hade haft en hjärtmuskelinflammation utan att märka det (förstår inte riktigt hur det kan ha hänt), så nu är jag om än mer noggrann med att inte träna när kroppen inte känns som den ska. 

hjärta1-300x239Snapchat-5942119020593796821

Detta leder in på läget jag är i just nu (först kort om det som hänt efter Playitas, varning, en aning gnälligt då det innehåller mycket små strul med kroppen).

Efter Playitaslägret har jag varit på läger i Sjusöen med IFK, en helt fantastisk vecka med sol, skidåkning där man glömmer att man tränar och bara njuter, och perfekta spår.

20170214_134517 20170215_103407

20170214_203012(0)20170215_103343

Bortsett från smärtan i hälsenan har träningen gått som på räls här i Göteborg fram till precis innan lägret med landslaget i Italien då jag fick ont i knät också, ungefär på samma ställe som innan VM (!). Väl i Italien fick jag hjälp med att massera ut framsida lår och då tog hälsenan över igen att strula. Jag gick de flesta pass i Italien, men det gjorde inte så mycket eftersom det var så extremt tekniska och roliga sprinter där. Jag kunde också springa bra i skog så de högintensiva passen fick bli där.

20170311_133740

20170309_124623 20170309_192654(0) 20170310_150109 17275012_10154641521693621_506103558_n

Efter Italienlägret blev hälsenan faktiskt bra men jag lyckades ramla i skogen och fläka upp ett djupt köttsår på benet som höll mig från löpningen i ytterligare fyra dagar.

Just nu sitter jag hemma och vilar trots att jag borde vart i Estland på VM-läger, men kroppen har sagt i från ytterligare en gång. Denna gång i form av järnbrist och eventuellt en början på en överträning. Förhoppningsvis ska mina järntabletter kicka igång snarast så jag kan komma igång med tävlingssäsongen vilket jag tycker ska bli jättekul oavsett form. Vi har taggat 10-Mila länge här i IFK och det kommer förhoppningsvis bli en av årets höjdpunkter, nu mindre än en månad iväg!

/S

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *