Deadline inför VM

Idag kanske det funkar? Nehe. Imorn då? Nehe. Men nu då? Nej. Det var fem veckor sedan jag slog i knät på den där sprintträningen i Göteborg. Fem veckor av konstant hopp om att imorgon är det nog lite bättre, imorgon går det över. Just detta tänk kan nog vara en av mina styrkor, att aldrig ge upp, att alltid försöka tänka positivt. Men fem veckor av konstant tanke att jag ”imorgon kanske kan slippa det där rullskidpasset, imorgon kan jag testspringa igen”, kan också göra att lite för många förhoppningar krossats, gång på gång.

Jag fick ett positivt besked av magnetröntgen av knät, ingen skelettskada, bara en inflammation på framsidan av knäskålen. Men den där inflammationen var extremt envis och att den skulle bli bra, det visste vi, men läkningen gick för långsamt. Sakta men säkert försvann mer och mer hopp för varje dag, och tillslut fick jag beskedet om att min deadline för VM skulle vara på tisdag, alltså idag. Kunde jag inte springa en hel sprint i full fart, inklusive uppvärmning och nedjogg utan att få ont skulle mitt första VM få ske från åskådarbänken istället för att få stå på startlinjen.

När jag vaknade i morse var jag mer nervös än inför en riktig tävling. Idag var mitt eget VM-kval. Jag hade inte sprungit mer än en kvarts nervös jogg igår och lite konstig löpning på sprintlägret i Norge för en vecka sen (detta med lite bekymmer i knät och en löpstil som hade blivit totalt utskrattad i en VM-final) så min uppvärmning var minst sagt skakig av flera anledningar. Ska  jag vara ärlig funderade jag på att säga till Sussi som åkt ner för att arrangera detta privata sprint-VMkval att jag inte pallade springa och att jag var 97% säker på att den där sprängande smärtan i knät skulle dyka upp under banan. Men, jag hade väl inget att förlora utan ställde mig på startlinjen och tänkte att nu ska jag bara försöka fokusera på att göra ett bra tekniskt lopp. Väl igång var jag så sjukt glad av att bara få springa sprint och få fokusera på det att jag nästan glömde av tiden. Minuterna gick och jag kände bara den där lite molande känslan i knät, lite värre i utförsbackar men ingen exploderande smärta som jag känt när jag testsprungit tidigare. WOW! Från att vara helt säker på att inte kunna starta, till att ta ut de sista löpstegen på spurten och tycka mig höra den imaginära strömstadpublikens jubel. Knät hade hållit hela vägen och jag kan äntligen börja fokusera på att jag på lördag ska springa mitt första VM, ett VM nära den staden Halden där jag bott för att satsa på orientering, ett VM på hemmaplan i Strömstad.

Vi är konstiga som människor. När man väl uppnått det som är det viktigaste, det som vi mest av allt velat, kan vi inte vara nöjda. Jag sprang alltså och kände att knät höll, jag skulle få springa VM, men då kom de andra tankarna. Kommer jag vara tillräckligt bra? Det kommer ju bli sjukt jobbigt. Alla andra har ju tränat specifik sprintträning och har följt sina planer till punkt och pricka. Vad har jag gjort? Jag har gnetat runt mil efter mil på mina klassiska rullskidor och inte tävlat mig i form som var min VM-plan innan skadan.

När jag nu sitter hemma med lite distans till allt är jag så otroligt lycklig. Livet är som det är, ingen väg är spikrak, och med mina år som junior har jag ändå fått med mig lite kunskap om att se objektivt på tankar som dessa. Inför ett utav de mästerskapen som jag har presterat som bäst var jag skadad i hälsenan en månad innan och började springa endast en vecka innan tävlingsstart. Jag har fått till bra träning på mina rullskidor, kört backintervaller nära spy-gränsen och fått ihop den tid jag ville. Jag gillar att stå på startlinjen som lite ”underdog”, jag gillar att ha den där tanken ”jag ska visa dem att jag kan”. Och det kommer jag att göra när jag står där lördagen den 20e augusti, datumet som så länge varit reserverat. Jag ska göra mitt bästa för alla som hjälpt mig och stöttat mig under min tuffa skadeperiod. Jag ska fightas mot mig själv varje meter och pusha mig till gränsen mot vad jag klarar av. Jag ska visa att min inställning om att aldrig ge upp hoppet har hjälpt.

Ses i Strömstad!

Wiiie!

/S

277825_10151086767647332_715992791_o

2 reaktioner på ”Deadline inför VM

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *