Juste

Ni vet när man vaknar på morgonen ur en bra dröm och tänker ”åh vad kul, ny dag! hmm, vad händer idag nu igen?”

Det var min första tanken är jag vaknade lördags morse. Sakta kom verkligheten till mig. Rörde lite på benen och det högg till i knät, juste jag har ju ont i knät. Hmm, juste jag är i Sälen. Inget O-Ringen blev det, inte ens en etapp som det var tänkt när jag reste upp. Och juste, det var idag jag skulle varit på väg till flygplatsen mot en av de veckor jag sett fram emot allra mest i år: Student-VM i Ungern. Och juste, jag har inte ens tränat på tre dagar i ett desperat försök att snabbläka knät. Juste, idag blir det till att ställa mig på rullskidorna, trotsa alla skavsår i händerna, onda armbågar och skrubbade ben och hemma i Falköping köra en vecka till med mil efter mil av stavtag. Hmm, och idag är det ju lördag, bara drygt tre veckor kvar till VM och det känns helt plötsligt som om jag kämpar mot att drunkna i det där timglaset med sand som rinner alldeles för fort.

Ursäkta till alla för detta gnäll (ni som inte orkar kan sluta läsa nu och vänta till nästa inlägg), jag lovade mig själv att jag skulle sluta gnälla i lördags, men igår när jag satt mellan träningspassen och följde de utmanande och roliga banorna från Student-VM sprinten i Ungern gick det inte att låta bli. Min tävlingsabstinens är så enormt stor att jag funderar på att utmana folk (syrran lär väl vara den enda som nappar) i en rullskidorienteringssprint runt i Falköping.

För er som är intresserade kommer här min historia om skitknät som nu kanske är på väg att sabba värdefull träning inför VM:  Jo, för exakt tre veckor sedan var jag i Göteborg på en sprint-Precamp in för VM och sprang en sprintstafetträning. Masstart, Sveriges bästa sprinttjejer stack iväg och jag låg med bra. Vid mitten av banan låg jag tvåa och skulle bara hoppa över ett lägre staket. Tyvärr hoppade jag ännu lite lägre och slog i vänster knä. Jag fortsatte, som orienterare slår man ju jämt i sig överallt känns det som. Jag hade pyttelite ont på eftermiddagen men jag har varit i samma situation tidigare så jag visste att det inte var så farligt att dra ut på dagens andra pass. Dagarna efter var det träningsläger i Strömstad med hela VM-gänget, och jag var redo för en vecka fylld med rejäl träning i strömstadterräng.  Men på onsdagen var jag tvungen att bryta medeldistansträningen och landslagsläkaren konstaterade att det måste vara knät jag slog i som strular. Dagen efter testade jag att springa det norska lagets VM-tester som bra träning men fick bryta redan vid andra kontrollen pga extrem smärta i knät. Ungefär där började allvaret med skadan, knät var inte mycket svullet och  inget tydde på någon fraktur, jag har dock inte tagit någon magnetröntgen ännu. Det fick bli att åka hem från precamp för en vecka hemma i stugan på Hökensås och växla mellan de enda två träningsformerna som inte gjorde ont: styrketräning endast för överkropp och baksida ben, och klassiska rullskidpass. fick dock grym coaching av min fina familj, (brorsan körde bredvid på backintervallerna och peppade, pappa skjutsade ner för backen med bil och mamma lagade bra mat samt gjorde sällskap på långpass som hade varit sjukt tråkiga ensam). Hade riktigt fina dagar i stugan, trots att favoritsommarstugaktiviteterna volleyboll och vindsurfing inte gick att genomföra. Det som höll modet uppe var att knät snart skulle gå över och att jag snart skulle få springa O-Ringen i fin fjällterräng. Väl uppe i Sälen krossades även denna motivationsanledning när jag under första etappen inte ens kunde gå i skogen utan att få ont. Det blev några bra pass rullskidor (med hjälp av ett gäng voltarentabletter som jag förövrigt är väldigt skeptisk till) men medan dagarna flöt på kom avresan mot Student-VM allt närmare och jag tog i samråd med landslagets naprapat ett heluppehåll i tre dagar från all aktivitet som ett sista försök att läka knät. Veckans andra besvikelse kom som väntat på fredagen då jag tog beslutet att inte åka till Ungern för att tävla. Detta var en viktig del av min VM-uppladdning med avseende på att jag måste få tävla några stora tävlingar innan. So, here I am, ovetande om vad som är fel i knät och med en tuff vecka rullskidor framför mig.

Egentligen borde jag ju inte gnälla (förlåt till alla, främst familjen, som får stå ut med mig just nu), jag är uttagen att springa VM för Sverige på hemmaplan, jag har många fantastiska människor runt mig som bryr sig och är fantastiska. På O-Ringen frågade många hur det var med mig, hur det ska gå nu fram till VM och jag är enormt tacksam för all omtanke och peppning. Det kan dock bli lite jobbigt när man för femtonde gången förklarar hur läget är, när man inte ens har något bra svar och samtidigt känner det där hugget av oro  magen varje gång man kommer att tänka på knät. Därför var det svårt att vara och njuta av O-Ringenveckan genom att bara träffa folk och ha det gött.

Om jag någon gång i livet står där på en prispall på ett VM kommer jag tänka tillbaka till dessa morgnar då man vaknat och kommit på dessa ”juste”. Alla dessa ”juste” som gör att elitidrott ibland kan vara ett självplågeri av besvikelser, tävlingsabstinens, smärta i kroppen, hjärndöda träningstimmar som man inte ens vet om de tar en framåt eller bakåt mot målet, inställda resor och nejtackanden till roliga saker med kompisar ”eftersom jag elitsatsar ”. Jag tycker ofta att det är vägen fram till målet som är det som varit det roliga med att satsa, men frågan jag ställer mig när jag nu är ute på dessa ändlösa rullskidpass är om det verkligen är värt att lägga så mycket tid och energi på idrotten om inte ens vägen fram är kul utan bara fylld av alternativträning.

Nu ska jag bita ihop ett par dagar, träna alternativt, läsa nån bra bok, träffa en del icke-orienterande vänner och spela lite gitarr. Nästa inlägg kommer bli mycket mer positivt, det lovar jag!

/S

15072015-DSC_9119

7 reaktioner på ”Juste

  • Det finns dom som fanatiskt håller på ett engelskt fotbollslag utan att ha sett laget spela.(Ja, kanske möjligen i TV). Jag håller på en ung fantastiskt duktig svensk orienterartjej, som jag aldrig har sett springa,. Men jag följer med teknikens hjälp varenda meter hon tar i tävlingsskogen och lider med henne om hon någon gång missar en kontroll, vilket som tur är händer väldigt sällan.

    Sara: Låt mig få uppleva en högtidsstund framför TV:n lördagen den 20 aug. Jag vet att du kommer att göra allt för att kunna stå på startlinjen.

  • Bit ihop. Svårt att komma med något bra förutom att jag hänger på på rullskidssprintsorientering. Låter görsköj. Då ska du få en match. Kajak måste ju vara bra komplement till övriga överkroppsträning

  • Jag önskar dig verkligen lycka, lycka till och hoppas innerligen att du snart är i skogen igen. Kram Kristina H P

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *